Sara in Japan

Igår var sista dagen i skolan. En väldig normal dag. Väldigt olik från i Sverige. I Sverige är det lite större, sista dagen innan sommarlovet. Man gör något kul med klassen och alla har sina fina vita klänningar. Alla är glada och alla säger hej då till klasskamraterna man inte kommer att se på två månader. Dagen började med morning chapel som varje morgon. Skillnaden idag var att den var lite längre. Jodie, den andra utbytesstudenten höll ett tal för att det var hennes sista dag, på japanska och jag var så glad över att jag förstod allt och allt som alla skrattade åt. Vi avslutade med skolsången som jag genom halva sången fattade att de sjöng på engelska. Någonstans i mitten av ceremonin spelades en låt på franska. Precis innan rektorn spelade låten sa han oyasumi nasai-god natt. Jag tyckte det var rätt kul för alla sov/halvsov. Idag förstod mer av den franska låten än av vad rektorn hade sagt. Låten handlade om sömn och drömmar mm. Efter morning chapel gick vi till ett stort seminarie rum, alla i senior year 2 och de som skulle åka till USA under nästa år höll ett kort tal. Många skrek EI-GO (engelska) och två höll talet på både engelska och japanska. Undrar hur det hade sett ut om jag höll mitt "tal" på hälften svenska hälften svenska. Den gick vi till klassrummet, fick ett tiotal papper och tog foto. Vi hade storstädning men bara hälften behövde städa så jag stod utanför klassrummet och pratade med olika personer. När städningen var klar stod alla bakom sina bänkar, "DE" och eleverna bugade mot läraren och hon bugade tillbaka. Sms var det slut. Jag försökte leta reda på Jodie men när jag inte hittade henne gick jag till utbytesstudenternas kansulatorer och frågade om vem som skulle betala för japanskböcker för sommarkursen och vilka resor som skolan skulle betala. Sen fortsatte jag leta efter Jodie men bag hittade inte henne någonstans!! Jag frågade många och varje gång jag gick förbi dem frågade de om jag hittat henne men jag gav upp och la ett kort brev på hennes bänk, där alla hennes andra saker låg, sen fik jag vidare upp till mitt hemklassrum. I klassrummet åt jag min sista bento innan lovet och pratade med min bästa vän här i skolan och en som är i Tea cermony club i typ en och en halv timme sen stod jag och Izumi, den bästa vännen i klassen, och vi (läs: jag) ropade konnichiwa till de utan för fönstret och vinkade. Det var universitetsstudenter och ibland manliga lärare bland annat en utlänning som skrattade lite lätt åt mig. Nu var klockan tolv och jag var rätt så uttråkad. Jag bestämde mig för att åka till mötesplatsen där jag skulle möta Sebastian klockan tio i två. Men på vägen till skåpet gick jag förbi Jodies klassrum och där satt hon, gråta ses med några av sina klasskamrater utspritt runt om. Jag blev så ledsen av att se henne så ledsen för hon är ju alltid så glad. Jag blev inbjuden att ta farväl på flygplatsen och vi kramades länge. Sen sa hon att hon inte behövde kramar för att bli tröstad men jag ville ju krama henne! Hon frågade om jag skulle hem men jag erkände att att jag skulle på karaokebar med de nya utbytesstudenterna i Hyogo prefecture. Vi tog farväl och sen åkte jag gick jag till stationen. Med gråten i halsen skickade jag ett sms till henne. Det var varmt och jag hade fått den varningen innan börjat lämnade skolan. Jag satt och väntade sen gick jag till en liten butik med randomgrejor. Mest för att de hade AC. Sen smsade gick jag tillbaka till mötesplatsen och väntade, från tio i två till tjugo över men när han inte kom smsade jag och han sa att han faktiskt hade sagt 15:30 (nej, det hade han inte). Vi möttes i närheten och vi pratade om japanskkursen och om, jag vet inte. Men klockan 15:15 undrade jag om inte vi borde åka till Umeda (osaka) då insåg han att vi skulle vara i Umeda klockan 15:30 -.- Sebasちゃん... Så vi skyndade oss, fick sms från de nya (de som bestämt att de skulle arrangera), undrade var vi var. Sebastian vågade inte säga att vi skulle bli sena, vi har 15 minuters tåg till Umeda men han sa till dem tio. Väl i Umeda ville de inte mötas på stationen utan de ville mötas utanför, vid karaokebarEN. Vi frågade var men de sa att den var i närheten. Vi frågade i info-center på stationen men de sa att det finns runt hundra bara i 500 meters radie. "One moo hinto, one moo hinto"!! Ledtråd, ledtråd. Vi frågade dem var de var, namnet på gatan, området. På "E-street", info-personalen sa, var? Har ingen aning! Vi frågade om namnet på karaokebaren. De sa att den inte hade nått namn. "Hinto, hinto" "namae nai..." hopplöst vi hittade E-street i alla fall. Men vi hittade inte karaokebaren utan namn med en stor drake utanför. De sa att de redan gått. Vi skulle precis gå till en karaokebar själva bara för att när vi fick smset: stanna där ni är. Ett par minuter senare kom de. Vi gick till ett stort nöjescenter och vi skulle bowla. Vi pratade med personalen på Japanska och fick instruktioner om plan sju. De hade frågat nån annan och han hade sagt plan sex. De ville ta purikura. Då slängde jag ur mig att vi hade letat efter dem i två timmar och de ville ta foton i en foto automat på tjugo min... Men visst det var väl kul. Den ena tjejen bar tvungen att gå hem för klockan hade blivit fem och jag, Sebastian och den andra tjejen gick och spelade en runda bowling. JAG VANN!! Otippat! Jag:70 Sebasちゃん:66 Sachi:30 Sen åkte vi hem. Lite misslyckat. Men kul ändå. Vi såg när en kille tvättade ett akvarium och vi tog foton. Så vände han tig om och posade haha, det var rätt kul. Och idag är jag ledig.